Lunds Universitet
Historiska institutionen
HIS 204
Seminarieledare: Dick Harrison
Handledare: Ulf Zander
Seminarium: 2002-11-26
Den allrakäraste fienden- föreställningar om Sverige, historia och nationell identitet i Finland 1970-2002
INNEHÅLL
|
Varje generation måste skriva sin historia på nytt. J. V. Snellman
I en intervju 1992 – året då Finland ansökte om medlemskap i EU – går den finska historikern Aira Kemiläinen till försvar för nationalismen. Som internationellt erkänd forskare inom detta område bär hennes åsikter vikt i den allmänna opinionen. Enligt Kemiläinen bygger den ursprungliga nationalismen – Johann Gottfried Herders och Wilhelm von Humboldts nationalromantik – på kärlek till hembygden och på tolerans av folkens mångfald. Av detta arv kan det moderna Europa dra lärdom, hävdar hon. ”Det behöver inte nödvändigtvis betyda splittring. Jag hoppas att Europa hålls samman av upplysningstidens andliga arv, humanismens och de mänskliga rättigheternas grundsatser.” (1“Miten olisi EURO-nationalismi?”, Saska Saarikoski, SK 1992/18, 48 (min övers.)) Den destruktiva nationalistiska hets som man kunnat skåda i Östeuropa och på Balkan är enligt Kemiläinen en extrem urartning. ”Balkan och folken i det före detta Sovjetunionen har hamnat efter Västeuropa i utvecklingen.” (2Ibid., 49) Professor Kemiläinen, ”historieforskningens grand old lady” (3Ylioppilaslehti 2002/7 (min övers.)), skall jag återkomma till, men hennes uttalande är intressant i ljuset av sociologen Michael Billigs teser i Banal Nationalism. ”In both popular and academic writing, nationalism is associated with those who struggle to create new states or with extreme right-wing politics.”(4Billig 5) Enligt Billig är tendensen att fokusera på extremister och marginella rörelser ett sätt att projicera den ”skadliga” nationalismen på ”den Andre”. Nationalism är något som händer i periferin. I själva verket, menar Billig, genomsyras de etablerade västerländska demokratierna lika mycket av tänkande i nationalistiska termer, med den etablerade nationalstaten i centrum som normen för hur en stat bör se ut. Den enskilda människans identitet knyts till nationaliteten.
Själv har jag oräkneliga gånger blivit förhörd om min nationella identitet i de vardagligaste konversationer. ”Är du finsk? Är du svensk? Vad känner du dig mest som?” Valet är inte fritt; jag kan inte byta medborgarskap efter behag eller samla på olika pass. Och med valet av en viss identitet följer ett paket av myter, traditioner, kultur och historia som man förväntas ta ställning till, eller åtminstone acceptera. Även i Sverige har litteratur som antologin Vad är Sverige? (2001) och Svensk mentalitet av Åke Daun (1989) nått en bred publik och bekräftat och modifierat föreställningar om ”svenskhet”. Exemplet Finland visar på skillnader mellan diskurserna kring den nationella identiteten i Sverige och Finland, men även på likheter i balansgången mellan modernitet och tradition. Är Finland så annorlunda egentligen?
Uppvuxen mellan två nationella identiteter blir man tidigt medveten om fördomar, skämt och stereotyper som båda sidor odlar om sina motparter. En privilegierad men utsatt position – man lär sig tidigt att genomskåda och ifrågasätta förutfattade meningar, men ens åsikter godtas inte nödvändigtvis av någondera av grupperna som man identifierar sig med. Jag har haft förmånen att växa upp i Sverige som s.k. “andra generationens invandrare”, alternativt “medborgare av utländsk härkomst”. Jag kallar min erfarenhet en förmån för att den gett mig chansen att få djup inblick i och förståelse för flera skilda kulturer och identiteter, snarare än att den skulle ha gett upphov till rotlöshet och alienation. Självklart beror detta delvis på att mina föräldrar härstammar från Finland – den svenska och den finska kulturens gemensamma drag och staternas vänskapliga förhållande till varandra möjliggjorde en mer positiv erfarenhet än vad många andra invandrare fått uppleva. Den finska identitet som mina föräldrar har förmedlat har alltid varit individualistiskt präglad och färgad av både min mors arbetarklassuppväxt och min fars tatariska härstamning. “Den Andre” i deras livserfarenhet var oftare en konservativ eller rasistisk landsman än en mer traditionell motpart, som t.ex. “ryssen” eller “svensken”. Det svenska samhällets öppenhet gjorde det lätt för mig att även ta till mig en svensk identitet. Det undgick mig dock inte att förhållandet mellan svenskt och finskt stundom var spänt och rentav inflammerat, speciellt betraktat ur finsk synvinkel. De talrika och gärna hätskt nedsättande Sverigevitsarna som cirkulerar bland ungdomar men även bland vuxna finländare är bara ett symtom på ett större dilemma, nämligen Finlands relation till den forna stormakten Sverige. Denna relation är djupt präglad av historien före och efter det ödesdigra året 1809. Genom att man i finländska media, finsk litteratur och debatt om och om igen refererar till historiska händelser (faktiska eller imaginära!) och jämför samtida fenomen med dessa, inrotas och bearbetas både synen på historien och synen på samtiden.
Idén till denna uppsats föddes ur ett behov att formulera min egen identitet. Detta behov utvecklades under årens lopp till en övertygelse att Finlands problematiska förhållande till Sverige är värt att uppmärksamma och skärskåda, och att kasta ljus på denna mångsidiga fråga skulle underlätta även rikssvenskars förståelse av sitt ofta förbisedda grannland. Som vi skall se är skiljelinjen mellan finskt och svenskt ofta svår att dra, och de båda nationerna (till sin ideologi fortfarande rotade i föreställningen om en homogen nationalstat) är mycket mer inflätade i varandras kulturella och språkliga sfärer än vad den nationella ideologin ger vid. I gränslandet mellan finskt och svenskt frodas en mångfald av identiteter. Samtidigt utkämpas där flera konflikter mellan till synes kontrasterande identiteter. Det är kanske nödvändigt för författaren att förklara detta “till synes”. Jag anser inte att en mångfald av identiteter nödvändigtvis behöver skapa konflikter eller att en stark identitet behöver kontrastera sig aggressivt mot andra för att kunna överleva. Många debattörer som jag stött på under mitt forskningsarbete har dock uttryckt motsatta åsikter. Jag vill redan nu redogöra min egen ståndpunkt, eftersom jag anser att genom att göra sig medveten om sin egen position och sina egna eventuella fördomar (sådana har vi alla, vare sig vi vill eller inte), är det möjligt att betrakta sin position från en utomståendes synvinkel och till och med använda den som ett analytiskt redskap. När allt kommer omkring bär jag själv en utpräglad Sverigebild och en version av den finländska identiteten inom mig.
Slutligen åberopar jag, likt många andra finländare före mig, det finska skriftspråkets fader Mikael Agricolas fromma bön på 1500-talsfinska:
Ele polghe Kiria quin Sica,
waicka henes on wehe wica.(5Ung. “Trampa inte på boken som ett svin, fast den har några brister”.)